Ett skakande vittnesmål från ett ideellt skyddat boende

En utsatt kvinnas vittnesmål från ett ideellt skyddat boende
Denna artikel baseras på uppgifter från en kvinna som av hennes kommun placerats på ett ideellt skyddat boende i en mindre svensk kommun. Vi ska med hennes berättelse påvisa de brister som finns i hanteringen av våldsutsatta kvinnor, samt visa på de brister som fanns på det ideellt skyddade boendet.
I slutet av artikeln finns några bilder som är fotograferade i boendet. De bilderna är dock inget för känsliga.

En nyopererad, trött och våldsutsatt kvinna placeras av sin kommun på ett ideellt skyddat boende. Redan här tycks det mesta ha gått fel.

– Kvinnan placeras på ett boende som ligger fem minuters väg från det hem där den våldsamme mannen bor. Vilket är direkt anmärkningsvärt om man ser till kvinnans skydd och säkerhet.
– Trots att kvinnan är nyopererad och behöver vila så placeras hon på ett kollektivt boende. Där bor även en annan kvinna tillsammans med sina två barn. Ena barnet är utåtagerande, vilket gör barnet livligt och högljutt. Istället för vila får kvinnan tidvis agera barnvakt åt barnen under delar av de tider då varken personal eller volontärer finns på boendet.

Det är dock inte bara placeringen som gått snett. Det ideella boendet har avsevärt mer att önska. Enligt den utsatta kvinnan framkom nedanstående brister.

– Den första tiden på boendet var kvinnan helt själv från kl. 15 på fredag tills att personal och volontärer dök upp nästkommande måndag. Där fick kvinnan sitta helt själv och hade ingen alls att prata med.
– När kvinnan väl får prata med en volontär som arbetar på boendet får kvinnan inte ta plats i samtalet. Istället får hon lyssna på volontärens egna relationsproblem. Under de två timmar som samtalet pågår är det mer fokus på volontärens problem än på den utsatta kvinnan.
– Under tiden på boendet har kvinnan inte fått någon hjälp att handla. Detta trots att läkaren avråder henne från att bära mer än ett kilo åt gången. Kvinnan får istället själv promenera och handla. Något som går emot allt sunt förnuft vad gäller säkerhetstänk.
– Det tog veckor innan kvinnan fick information om var överfallslarmet var placerat på boendet.
– Kvinnan flaggar upp för personalen att hon vill byta boende. Personalen säger att det inte är möjligt. Men det är en fråga som beslutas av kommunens socialtjänst och inte av den ideella kvinnojouren.
– Det finns ingen fungerande TV-apparat på rummen. Det finns en fungerande TV-apparat i det gemensamma utrymmet. Men på den har barn ritat med kritor.
– Det finns en brandsläckare på boendet. Enligt uppgifter på brandsläckaren så skedde senaste underhåll år 2011.
– Lokalvården av det skyddade boendet är så pass undermålig att det bör klassas som en ”sanitär olägenhet”.

Nedan följer bilder tagna på den kollektiva delen av det ideellt skyddade boendet.
Titta på bilderna och ställ dig sedan frågan om detta verkligen är en värdig miljö för kvinnor och barn som söker skydd efter att ha utsatts för mycket svåra trauman?

Det blir allt mer uppenbart att den kommande tillståndsplikten för skyddade boenden behövs och kan göra värdefull skillnad.

Eftermäle
En kort tid efter att missförhållandena kom upp till ytan ska den ideella jouren enligt uppgift ha storstädat boendet och bytt ut brandsläckaren.

När den aktuella kommunen fick frågan hur de följer upp att de kvinnor som hänvisas till de skyddade boendet – verkligen får den goda omsorg de behöver – blev svaret enligt nedan.

När en kvinna behöver skydd utreds behov samt att vi även gör en matchning av på vilket sätt behovet av skydd och stöd bäst kan mötas. Det fattas ett biståndsbeslut i form av skyddat boende enl 4 kap §1 socialtjänstlagen för en viss period. Socialtjänsten har kontinuerlig kontakt med den placerade både genom besök på kvinnojouren samt per telefon. Vi följer upp det stödet kvinnan får i samtal både med henne och ansvarig personal.

Det är alltid en frivillig placering och den som beviljats insatsen är fullt delaktig i hur insatsen utförs och upplevs. Så under pågående och vid avslutad placering ges alltså kvinnan möjlighet att beskriva hur insatsen upplevs/upplevts.

Kvinnojouren ger oss full insyn i sin verksamhet både i hur dom bedriver sin verksamhet genom stöd till kvinnor och barn som söker deras hjälp samt även genom verksamhetsberättelse och ekonomisk redovisning.

I ett nätverk där representanter från kommunen (och två kranskommuner) träffar vi kontinuerligt personal och volontärer från Kvinnojouren. Där får vi information om verksamheten och personalens kunskaper, utveckling och erfarenheter. Vi har även återkommande utbildningar tillsammans för att säkerställa att så väl kommunens tjänstemän och personal på kvinnojouren upprätthåller god kvalité.

Slutsats
Utifrån ovanstående kan man dra lärdom av att det inte räcker med att ha skrivna rutiner i en skrivbordslåda. Utan rutiner är något som måste följas upp och praktiseras om de utsatta kvinnorna ska kunna få ett bra och tryggt skyddat boende.