Ett område som media ofta sätter fokus på är de utsattas angelägenhet att polisanmäla våldet i nära relationer. I de allra flesta fallen citerar man den statistik som finns på Brottsförebyggande rådets (BRÅ) hemsida. Där kan man för tillfället läsa nedanstående kring antalet utsatta som anmält det inträffade.

”Totalt uppger 2,7 procent av de som utsattes för våld i nära relation under 2022 att händelsen, eller någon av händelserna under året, polisanmäldes. Det är en större andel utsatta kvinnor än män som uppger detta (3,5 respektive 1,4 procent).”

Det är enligt BRÅ en väldigt liten andel som polisanmäler sin utsatthet. Men kan vi lita på att de här uppgifterna är korrekta? Tyvärr kan man inte göra det, utan här finns ett flertal parametrar att ta hänsyn till för att kunna tolka statistiken.

För att reda ut det här ska vi titta i BRÅ:s rapport Brott i nära relation, från 2014. Att det är en äldre studie spelar ingen roll då det är upplägget av statistiken som ska belysas.
Problemet med många studier som belyser våld i nära relation är att de ofta använder en definition av våld som är så pass bred att den omfattar avsevärt mer än enbart händelser som är olagliga.
I sin studie använder BRÅ nedanstående definition av våld.

”Studien omfattar ett brett spektrum av brott i nära relationer: allt från icke fysiska brott (som systematiska kränkningar, försök till inskränkning i friheten, hot och trakasserier) till fysiska brott (som knuffar, örfilar och sexuellt utnyttjande) och grövre fysiska brott (som knytnävsslag och sparkar samt sexuellt tvång). Det är därför viktigt att ha i åtanke att de typer av våld som studeras i denna kartläggning inte nödvändigtvis är brott i juridisk mening, och inte alltid betraktas som brott av de utsatta personerna.”

Det finns andra studier som har en avsevärt bredare definition än ovan. I en studie var frågeställningen om någon nuvarande eller tidigare partner sagt att du är dum. När man har en sådan bred definition av våld i nära relation är det givet att en stor del av de inrapporterade händelserna varken är olagliga eller går att polisanmäla.
Men när studierna ska sammanställa de utsattas vilja att polisanmäla tar de inte hänsyn till om de inträffade händelserna är olagliga eller inte. BRÅ beskriver det enligt nedan i ovan nämnda studie.

”I detta sammanhang är det viktigt att ha i minnet att personer som utsatts för något som i juridisk mening inte är ett brott ändå har fått frågan om de anmält händelsen till polisen. Detta kan ha påverkat resultaten, eftersom det är mer sannolikt att man inte anmäler händelser om man vet eller tror att de inte är ett brott i juridisk mening.”

Här har man frågat personer som inte utsatts för något brott om de polisanmält händelsen. Då är det naturligt att anmälningsbenägenheten blir låg. Statistiken blir missvisande då man i allmänhet har bilden av att anmälningsbenägenheten baseras på händelser som går att anmäla.

I andra studier kring våld i nära relation där man enbart fokuserat på händelser som är brottsliga och faktiskt går att polisanmäla har anmälningsbenägenheten i stället hamnat på drygt 25 procent. En av flera sådana studier är BRÅ:s äldre rapport Våld mot kvinnor och män i nära relationer.
Citatet nedan kommer från sidan åtta i rapporten och påvisar resultatet när det gäller anmälnings-benägenheten.

”Drygt en fjärdedel av de rapporterade händelserna av relationsvåld har anmälts till polisen, vilket är något högre andel än vad som gäller annat våld.”

Frågar man personer som aldrig utsatts för något brottslig om de polisanmält händelserna blir anmälningsbenägenheten av förklarliga skäl väldigt låg. Frågar man enbart människor som utsatts för något brottsligt blir anmälningsbenägenheten avsevärt högre. I detta fall högre än för annat våld.

Det här är en parameter man behöver ta hänsyn till när man i olika studier ska ta del av statistik rörande andelen polisanmälningar. Att anmälningsbenägenheten ofta säger mer om vilken definition av våld man använt än om de utsattas vilja att polisanmäla händelserna.