Varför brister Polismyndigheten i kunskap om våld i nära relationer?
Under 2019 gjorde polismyndigheten en stor satsning med fokus på särskilt utsatta brottsoffer. Då med en inriktning mot sexualbrott och offer för våld i nära relationer.
För ändamålet anställde myndigheten 350 resurser som skulle utreda dessa brott. En stor del av dessa resurser fick delvis sin utbildning via Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK).
På NCK:s hemsida kan man läsa nedanstående.
”Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet har regeringens uppdrag att höja kunskapen nationellt om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.”
NCK har tagit uppdraget på stort allvar och via sin webbkurs har man utbildat över 150 000 offentligt anställda om våld i nära relationer. Man ordnar anpassade utbildningar och har även kurser på högskolenivå.
Det är från denna miljö som många av polisens utredare (inom relationsvåld) fått sin utbildning och kompetens.
Det finns dock ett stort problem. När man i texten ovan läser om det uppdrag NCK fått från regeringen, kan den observante se att kvinnors våld mot män inte tycks finnas med i uppdraget.
När jag kontaktat Arbetsmarknadsdepartementet för att höra mig för om kvinnors våld mot män ingår i uppdraget eller inte – så kan de inte ge något tydlig eller konkret svar på den frågan.
I den webbkurs som NCK erbjuder nämns kvinnors våld mot män – och våld i samkönade relationer – enbart med några få korta rader. Övriga delar av webbkursen fokuserar mestadels på mäns våld mot kvinnor.
Resultatet blir (enligt mitt tycke) en onyanserad webbkurs utan fokus på vare sig våldsutsatta män eller utsatta i samkönade relationer. Det saknas även ett helhetsperspektiv av våldet och det brister även i kunskap om våldets mekanismer.
När NCK inte nämnvärt berör mäns utsatthet för våld i nära relationer – innebär det att vi nu har en myndighet vars utredare sitter med en helt felaktig bild av våldet i nära relationer. Trots att män är lika utsatta som kvinnor (även om våldet kan se lite olika ut) så har utredarna inte fått någon relevant utbildning om kvinnors våld mot män.
Polisens mest uppmärksammade projekt (på senare tid) för att bekämpa relationsvåldet är projektet Igor. Ett samarbetsprojekt mellan Socialtjänsten och Polismyndigheten på Södermalm i Stockholm.
Målet var att få till ett bättre samarbeta mellan de båda instanserna. Ett projekt som dock helt fokuserade på mäns våld mot kvinnor – och som exkluderade utsatta män och personer som utsatts för våld i samkönade relationer.
Projektledaren har vid flera tillfällen deltagit i media och andra sammanhang för att berätta om projektet. Redan tidigt väcktes frågor om kunskapsnivån inom projektet. Till slut skickade jag ett e-postmeddelande till projektledaren och frågade varifrån projektet fått sin kunskap när det gäller våldet i nära relationer. Svaret blev enligt nedan.
”NCK var inte med och utbildade IGOR-gruppen men däremot var Unizon med och utbildade oss. Även ROKS hade vi en viss samverkan/möten med. Däremot samarbetade operativt vi med båda kvinnojoursorganisationerna men då framförallt med några av deras respektive jourer.”
Kompetensen och kunskapen har projektet i detta fall hämtat från ROKS och Unizon (riksorganisationer för kvinnojourer). Man har även samarbetat operativt med enskilda ideella kvinnojourer.
Det innebär att Polismyndigheten i detta fall fått mycket av sin kunskap via ideella intresseorganisationer och lobbyistgrupperingar som tillvaratar våldsutsatta kvinnors intressen.
När man inom myndigheten får sin kunskap från feministiska intresseorganisationer som NCK, ROKS och Unizon – är det inte förvånande att man uppvisar stora kunskapsluckor om våldet i nära relationer – eller att man fullständigt saknar ett helhetsperspektiv av problemet. Något som definitivt försvårat det seriösa arbetet och debatten om våldet i nära relationer.
Att låta kvinnliga intresseorganisationer utbilda polisens utredare om våld i nära relationer, är lika skevt som att Skattebetalarnas förening skulle utbilda polisens utredare om skattebrott.
Det bör även påpekas att förutom att ovanstående leder till kunskapsluckor och en skev bild av verkligheten, så blir det även en förtroendekris för Polismyndigheten. För vem kan längre lita på att utredningar om våld i nära relationer blir objektiva och sakliga, när utredarna utbildas av kvinnliga feministiska lobbyistgrupperingar? Vad händer med männens förtroende för Polismyndigheten när man i ren okunskap återkommande osynliggör och förminskar de utsatta männen?
Det är positivt att Polismyndigheten fokuserar på våld i nära relationer. Men arbetet måste utgå från fakta och vetenskap. Där har Polismyndigheten tyvärr en lång väg kvar att vandra.
För det är något uppenbart fel när en relativt enig forskning pekar åt ett håll – och Polismyndigheten i all sin kraft springer åt motsatt håll.